Som en del av er kanske vet har jag det svårt dagligen med ridningen. Utan anledningar så blir jag arg väldigt lätt, frustrerad och bryter ihop när ingenting funkar. Det har inte varit lika mycket förut, och det har aldrig gått ut över hästarna. Men nu när jag rider går det ut direkt över Morgan och efteråt känner jag mig så hemsk, vill inte leva för jag känner mig som en dålig människa.

Jag vet inte vad det beror på, men jag har alltid haft kort stubin och blir väldigt lätt (och ofta) arg. Det är verkligen jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra. Det har blivit värre under dom senaste veckorna när jag har ridit. Jag älskar Morgan av hela mitt hjärta och just nu känner jag mig inte värdig honom. Det känns fel på alla sätt och jag vet inte om jag vågar rida längre, för jag blir jämt så arg på Morgan och det är inte hans fel. Därför känns det inte rättvist mot honom och jag öppnar upp mig nu om detta och jag vill verkligen komma ur den här lilla svackan som har varit under några veckor.

Jag tror mycket att det kan bero på att jag sätter så höga mål, krav och annat för att det ska se snyggt ut, han ska gå perfekt och vara mjuk och lydig. Förut har jag aldrig haft problem med honom för han har alltid varit supermjuk att rida men nu är han hård och stark. Han har blivit för stark för kimblewickbettet också, och jag ser ingen idé i att betsla upp honom nu eftersom att då kommer han ändå att bli för stark för det bettet om några månader. När jag rider så känns det jobbigt, han går med handbromsen i och är alltid seg om jag börjar jobba honom. Han blir inte lika rund och fin som han var i formen förut, utan han känns bara hård och jäklig. När jag då rider och jag VET att han brukar vara så himla mjuk och lyhörd så blir jag frustrerad och arg, och so it begins liksom. Sedan om han vägrar helt utan anledning eller dummar sig så blir jag också jättearg. Men jag försöker varje gång att inte bli det, men det kommer iallafall och jag vet inte vad jag ska göra. Det är faktiskt inget roligt längre, och jag vill att det ska försvinna. Jag mår så dåligt av det här, det känns som att man är osams med sin allra bästa vän och just nu när jag skriver så får jag tårar i ögonen för jag älskar ju min Morgan mest av allt.

DÄRFÖR, ska jag frånochmed imorgon, börja om på nytt. Jag behöver inte sätta mål eller krav på ett ridpass, Morgan måste inte gå perfekt hela tiden. Vi får starta på grunden igen och jobba oss framåt därifrån. Det kommer att ta lång tid men i slutändan så vill jag kunna rida honom på tränsbett och att han ska vara mjuk och inte gå med handbromsen i. Om det går piss på ett ridpass, släpp tyglarna, ta ett djupt andetag och skritta runt ett tag bara. För vem har egenligen sagt att jag måste lägga upp någon typ att schema, och krav och mål hela tiden? Jag har inget SM att rida nästa vecka, jag har en egen ponny - en bästa vän som jag bara ska ha kul med. Det är inte blodigt allvar, han måste inte gå i perfekt form eller hoppa felfritt hela tiden. Vem sätter upp dom reglerna? Jo jag, i mitt huvud. Nu måste jag bara sudda bort alla onda tankar innom mig för att sedan hitta lugnet i mig själv och i min ridning. Jag tror verkligen på det här nu. Jag måste börja ta vara på den tiden vi har kvar tillsammans och inte låta min ilska ta övertaget och att vi ska sitta fast i en långvarig svacka. Näej, imorgon är det nya tag! Jag ska INTE bli arg, och om jag känner att jag börjar bli det så ska jag släppa tyglarna, andas och skritta ett tag och sedan börja om på nytt. Morgan ska inte behöva få min ilska ut över sig något mer, det lovar jag min älskling. ♥